början

det händer rätt ofta att jag formulerar meningar i huvudet och blir så hänförd över deras briljans att jag genast vill dela dem med hela världen. det där sista händer dock väldigt mycket mer sällan. facebookuppdateringar ser nämligen så fånigt sorgliga ut när de innehåller mer än 500 tecken (som om jag inte hade några vänner att prata med) och medpassagerarna på bussen ser så sorgligt medlidande ut (som om jag borde spärras in) när jag rabblar mina monologer.

en blogg borde vara som den gyllene medelvägen. som det perfektaste av lagom. som mellanmjölk på ica fredagen efter löning...

det är lätt också, säger dem på bussen, jättelätt att blogga... vem som helst kan börja!

 och där, precis där, sätter vi fingret på problemet. anledningen till att trots att det är 2010 och alla andra redan bloggat sen urminnes tider så är jag en en gång hopplöst efter (apropå det så upptäckte jag mumford and sons igår, galet bra). 
jag hatar nämligen att börja. jag avskyr det. jag skyr det. en skulle nog till och med kunna säga att det enda jag tycker sämre om än att börja, det är att sluta (ja visst, jag har en del att jobba med men det kommer vänner.. det kommer). 


men jag är trött på att bli avkastad av bussen för att jag inte kan vara tyst. jag är trött på att känna mig så jävla klok, arg, irriterad, infekterad och punkterad alldeles själv.


so im doing it for you guys, för dig farbrorn med det arga ansiktet på bussen. jag kanske inte kommer vara tyst nästa gång vi ses heller.. men nu behöver du inte vara ledsen när du kastar av mig, för nu kan du läsa i kapp det du missar här!


från kammaren
//undertecknad