ett horn i sidan på svarslösheten

det finns så många frågor jag inte har svar på.
den som ekar mest nu är den varför vissa skruvar är så väldigt svåra att skruva in i väggen.
vi pratar bokstavligt här alltså. metaforer och sånt lämnar jag åt poeterna (klockan 15.30 idag, hornstull).

jag har tapetserat nämligen, valde den till synes lätta vägen och skruvade ner hyllorna först.
men som så ofta förr, den lätta vägen har visat sig vara den svåra. jag får nämligen inte upp hylljävlarna igen.

kan tapetklister sätta sig som ett betonglager på träväggar?
kan en papperstapet reagera våldsamt mot tanken på att få en skruv igenom sig och helt enkelt säga stopp?
kan jag ha förlorat tio kilo muskelstyrka över natten?
eller vad sjutton järnvägar har hänt?
att sätta upp dem förra gången var nämligen inga som helst problem, nu går det varken med elektrisk- eller handkraft.

hyllproblemet i kombination med tapetseringsarbetet har medfört ett smärre kaos. det ligger böcker över hela rummet, det rinner spackel längs dörrkarmarna och fötterna har fastnat i tapetklistret jag inte orkade torka upp i går.
men väggen är snygg, även utan hyllor och det här tapetserarsteget är så mycket större än vad någon kan tro. för det är min finaste tapet som sitter uppe (ja, jag samlar på gamla tapeter...), den jag köpte i den bästa affären på skånegatan för de sista pengarna, trots att maten var slut och det var mitt i månaden. den som jag sparat till den mest speciella väggen. den som flyttat med mig från ingarö, till älvsjö vidare till farsta strand för att nu slutligen landa här. på väggen. med klister.

efter att ha flyttat från det jag trodde var framtiden på ingarö trodde jag inte att det skulle hända, men jag känner mig hemma.
det är mina väggar, min el som inte fungerar, mitt gräs jag borde klippa, mitt kaos och mest av allt är det min tapet på väggen!


från kammaren
//undertecknad

ett horn i sidan på privatekonomin

det är något speciellt att vakna en lönedagsmorgon. jag måste alltid ringa telefonbanken det första jag gör sådana mornar och förundrat flämta lite åt den hissnande summan som den mekaniska datarösten läser upp. hela dagen känner jag mig rik. jag köper chokladpudding på vägen hem från jobbet, och i butiksgångarna plockar jag åt mig både toapapper, tandborstar och tranbärsjuice (för urinvägsinfektionen jag nog kommer att få). ni vet, jag liksom... UNNAR MIG! jag tänker att det kan jag ju göra den här månaden, för nu har jag ju pengar och jag kommer naturligtvis aldrig låta det bli som förra månaden... sådär så jag får bajsa på jobbet eftersom både toa- och tidningspappret är slut här hemma och sova över hos vänner för att få i mig frukost.

chokladpudding smakar aldrig så gott som på lönedagen, som att en liksom förtjänat den lite extra.

så sätter jag mig för att betala räkningar, och av nån underlig anledning så slår det aldrig fel, i samma stund som jag tar den sista skeden chokladpudding försvinner också den sista kronan bort från kontot.
men jag tänker att gröt är ju gott, den här månaden också och tackar mig själv för att jag var förutseende nog att denna gången köpa två paket toapapper!


 från kammaren
//undertecknad

ett horn i sidan på influensan

idag var första post-influensadagen på jobbet. 
det känns även farligt nära pre-nästa influensadagen.
för att vara frisk är jag väldigt sjuk nämligen.
allting går i cirklar säger dom, det är ju synd bara att cirklarna när det gäller min fysiska hälsa ska vara så förbannat små.

först ska sägas att jag älskar mitt jobb. på alla sätt och vis. kollegorna, arbetsuppgifterna. allt.
sen måste erkännas att trots allt detta så är det jag tycker nästan mest om... maten.
inte för att den är särskilt god, för det är den inte (tänk er storköksmat och sen dessutom i vegantappning vilket i praktiken innebär falafel tre dagar i veckan och färssås de två andra). men, och dessa fördelar kan inte understrykas nog, den serveras regelbundet, den är gratis och den är varm.
dessutom får vi mellanmål.

jag visste igår att jag var tvungen att jobba idag, oavsett hur jag mådde. tanken på ännu en dag utan falafel klockan elva var helt enkelt alltför outhärdlig. 
 

ett horn i sidan på müslin

jag trotsade min lathet nyss och skulle laga mat. det blev en djupdykning i kylskåpet som är märkbart påverkat av det faktum att det är tre dagar till löning och att jag dessutom legat brutaldäckad av en elak influensa den senaste veckan. jag hittade en lök.

det blev soygurt och müsli som vanligt.

ps: nu är müslin också slut


från kammaren
//undertecknad

ett horn i sidan på hemtrevligheten

det finns stolar som knarrar sådär hemtrevligt. ni vet, som gör en barndomsnostalgisk och får en att vilja flytta sig några extra gånger bara för att få höra det, när en sitter där i och läser. och stearinljusen brinner. teet är alldeles lagom varmt, boken alldeles särdeles bra och filten sådär alldeles lagom stickig. 

sen finns det hus, hus som är alldeles väldigt lyhörda. hus där min lägenhet råkar ligga underst och min säng stå placerad ganska precis 2 meter under en sådan stol. och helt plötsligt finns det inget jävla hemtrevligt alls med det där förbannade knarrandet. 

det mina vänner, kallas att få perspektiv på tillvaron.

från kammaren
//undertecknad

början

det händer rätt ofta att jag formulerar meningar i huvudet och blir så hänförd över deras briljans att jag genast vill dela dem med hela världen. det där sista händer dock väldigt mycket mer sällan. facebookuppdateringar ser nämligen så fånigt sorgliga ut när de innehåller mer än 500 tecken (som om jag inte hade några vänner att prata med) och medpassagerarna på bussen ser så sorgligt medlidande ut (som om jag borde spärras in) när jag rabblar mina monologer.

en blogg borde vara som den gyllene medelvägen. som det perfektaste av lagom. som mellanmjölk på ica fredagen efter löning...

det är lätt också, säger dem på bussen, jättelätt att blogga... vem som helst kan börja!

 och där, precis där, sätter vi fingret på problemet. anledningen till att trots att det är 2010 och alla andra redan bloggat sen urminnes tider så är jag en en gång hopplöst efter (apropå det så upptäckte jag mumford and sons igår, galet bra). 
jag hatar nämligen att börja. jag avskyr det. jag skyr det. en skulle nog till och med kunna säga att det enda jag tycker sämre om än att börja, det är att sluta (ja visst, jag har en del att jobba med men det kommer vänner.. det kommer). 


men jag är trött på att bli avkastad av bussen för att jag inte kan vara tyst. jag är trött på att känna mig så jävla klok, arg, irriterad, infekterad och punkterad alldeles själv.


so im doing it for you guys, för dig farbrorn med det arga ansiktet på bussen. jag kanske inte kommer vara tyst nästa gång vi ses heller.. men nu behöver du inte vara ledsen när du kastar av mig, för nu kan du läsa i kapp det du missar här!


från kammaren
//undertecknad