det finns människor som liksom bara fastnar. som vad hen än gör får mig att vilja lägga henom mot bröstet och viska att det kommer att bli bra. stryka över håret och säga att jag ska trolla bort det onda. inte för att jag kanske egentligen tror på det, utan mer för att tanken på hens smärta gör alldeles för ont i mig för att jag ska kunna vara tyst.
för sanningen är ju att det aldrig kommer att bli bra. att jag aldrig kommer kunna fixa. laga. ordna.
att det är kört.
det finns dom som säger att jag därför måste distansera mig. sätta ner foten och upp murarna.
men kära vänner jag vet inte hur en gör. för dessa människor finns i mig med mig runt mig, är mig.
jag skulle nog vara bättre på mitt jobb om jag lärde mig det där med murar, jag skulle utan tvekan vara bättre på att orka med mig själv om jag kunde sätta ner foten och sluta försöka trolla.
men nu är det inte så. nu är jag samma gamla jag, och ikväll gör det förbannat ont att vara det.
från kammaren
//undertecknad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar